Att vistas nära och i naturen är livet även om kunskaperna om den är ringa är jag satt till att vårda det någon skapat en gång. Detta skall vårdas och kommande generationer skall få njuta även de. Känner jag mig som ”Fågelskådaren” som vi lite äldre minns i en monolog med Stig Grybe.
 

Jag har ingen fågelskådarekikare på stativ utan en äldre modell fältkikare grön till färgen väger ton att hålla i.
 

Min kamera den går att fotografera och filma med, men några avancerade objektiv finns det inte på den.
 

Lägger in hundratals bilder i datorn. En del är bra, mindre bra och riktigt dåliga bilder också.
 

Framför mig varje morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll.

Vinter som sommar, höst och vår sitter jag där på min farstutrappa och dricker mina kaffekoppar och framför mig utspelas skådespel likt en teaterscen hela tiden.
Både antal som arter är ibland som psalmen ”Jag kan inte räkna de alla” och ibland vet jag inte vilken art det är och då är det en ”pjodd” som sitter där.
Skulle jag veta skillnaden så dyker det upp någon som ser nästan likadan eller så är det en hanne jag lärt mig utseende dyker honan upp och ser inte likadan ut.
Tycker mig vara tondöv och ibland tycker jag alla kvittrar och drillar likadant. En del skriker och skräna somliga.
Utsikten är spartanskt och något diplom för finaste trädgården lär jag aldrig få men jag vet mina ”pjoddar” de gillar min trädgård och jag är nöjd också av min tillvaro där ute.
När sen årstiderna skiftar, då skiftar också mina upplevelser och vyer med dessa och jag kan påstå jag blir en livsnjutare i naturen skapad av någon och jag är satt att vårda för kommande generationer.