Alla inlägg den 17 maj 2013

Av Bengt Bertilsson - 17 maj 2013 07:15

Åtminstone en av dessa fann jag igår fullt utvecklad enl all expertis utsago. Att studera dessa nära är fascinerande egentligen, med tanke på hur små de är från början och nog är vi många som plötsligt känt ett bett av dessa. När man sen försöker få bort kan detta vara ett fasanfullt arbete att få ut hela kroppen.

 

När jag sen nu studera den fullt utvecklad, stor och fett full av blod. Råkade jag tappa den och den studsade iväg som en liten gummiboll.

Troligen har den suttit på en av våra katter och hoppade av eller så hade katta lyckats sparka av den när katta kliat sig. Annars brukar jag få plocka ett flertal på dessa när de kommer och vill bli kelade. Är detta också ett ypperligt tillfälle för de som inte sitter fast på katterna att fästingen byte partner.

 

De kallas för i Finland för skogsbässar (Ixodida) är samlingsnamnet för en grupp små spindeldjur. Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland även reptiler och groddjur.

De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar (Ixodidae) och mjuka fästingar (Argasidae). De hårda fästingarna har ett skal av kitin, och det är med dem som det svenska ordet fästing vanligen associeras. De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid.

Arten Ixodes ricinus är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt hundar och katter, men också de flesta andra däggdjur och även fåglar. Från att ha varit endast 2–3 mm lång sväller den ut till en längd av cirka 10 millimeter på 9 dygn. Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den vit, blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del.

Fästingarna andas, åtminstone i fullbildat tillstånd, med trakéer.

De hårda fästingarnas ganska platta kropp är täckt med en kitinplåt på ryggsidans främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 millimeter kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna.

De mjuka fästingarna (Argasidae) är på ovansidan täckta av en oval skiva som är uppböjd i kanten. Dessa arter är 4 - 6 mm långa

De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Fästingen stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod, och upptäcks vanligen först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.

Fästingar bör avlägsnas direkt när de påträffas på huden. Den ska dras rakt ut, långsamt, med en pincett så nära huden som möjligt. Fästingborttagare finns att köpa på apotek och underlättar borttagning. Om man försöker rycka bort en fästing med våld kan den med den hullingförsedda snabeln bli kvar i såret och kan där vålla inflammation. Smör, olja eller nagellack bör inte användas, för då kan fästingen smitta ner värden, innan den släpper. Om en del av fästingen blir kvar, kan det bli en lokal liten svullnad, liknande en böld eller acne.

Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är borrelios och TBE. Det finns även fästingburen tyfus. Många djurarter har sina egna fästingburna sjukdomar, till exempel ehrlichios, vilket är ett problem vid boskapshållningen.

Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2–30 dagar efter fästingbettet ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare. Denna rodnad visar sig bara hos 50–75 % av dem som blivit smittade med borrelia. Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa). Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet, njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.


ANNONS

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ farstutrappan med Blogkeen
Följ farstutrappan med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se