Detta vill jag härmed bestrida även om det sägs att det skall vara hälsosamt att vara ute och cykla. Nu brukar jag förvisso vara ute och cykla lite då och då men nu avses det visst bokstavligt cykla det handlar om. Detta är en sanning med modifikation.
För det första sitter man obekvämt och jag fattar inte de som tycker tangakalsingar är skönt att gå med. När jag lyckats slänga mig över rammen på cykeln och sätter mig på sadeln sitter den långt in i skrevet och skaver. När man sen börjar trampa så går pedalerna som väderkvarnar ena stunden och lägger jag i en högre växel då blir det nästan omöjligt att trampa.

När man sen lyckats få den att rulla framåt då kom det en iskall vind som känns man befinner sig i ett frysrum som fick ögon att rinna och bena blev som frysta fiskpinnar. Fingrarna kramade krampaktigt kring handtagen och efter några hundra meter frös de fast kring handtagen.

Sen dyker första uppförsbacken upp en lång dessutom och det låter som ett ånglok när jag kom upp på toppen av den. Efter månget stånkande och stönanden lyckades jag få upp farten på nytt. Då kommer det en vägkorsning och inte tar bilister någon hänsyn att det kommer en cyklist som skall korsa och har företräde. Blir det en tvärnit och plötsligt står man där stilla och vänta och skall sen på nytt försöka komma igång.

Till slut har jag fått upp farten och glider fram på cykelbanan kommer nästa hinder, den tar slut. Man skall nu ut och trängas med plåtlådor som tror de äger vägen. Det blir att kryssa mellan bilar och cykelvägar genom byn, har äntligen kroppsvärmen varmt upp bena men händerna de sitter fastfrysta på handtagen lämnar jag samhällena bakom mig och ut på landsvägen. Då dyker nästa backe upp jag som lyckats växla upp till 7:an får snart gå ner på styrfart på 1:an uppför. Hade behövt lägga in ett extra kol, istället höll denna backe på att ta kol på mig istället.

Väl uppe ser jag en nedförsbacke, men lägre fram en ny uppförsbacke. Trampa jag på för glatta livet nedför och far som en skottspole över krönet känner jag vinden piska kinderna. Sen planar det ut till synes bara för det går trögare och trögare och den ena efter den andra uppförsbacken dyker upp och jag blir mer och mer frustrerad.
1,5 km kvar då kommer mördarbackarna några är inte speciellt långa men de kommer tätt och sen kommer det en som är ca 1 km lång men den ser ut som det är plant lurar ögonen en på den.

Väl hemma lyckas jag få stopp på cykeln, eller rättare sagt den stanna av sig själv och jag med stela ben glider över rammen då är det gungfly på marken och det är två sega bena som tar sig upp på farstutrappan där trappstegen plötsligt verka vara väldigt höga plötsligt.

Nu lär jag väl troligen inte få medhåll om att cykling är inte hälsosamt och jag skyller på gamla Hulda var på hälsokontroll för ett par veckor sedan och det blev att köra in henne till doktorn i Kinna tidigt i arla morgonstund. Där bak hade jag hängt nödfordonet för att ta mig hem. Geografiskt så ligger Kinna lägre upp även om vi kanske mer säger in till byn när vi har ärenden så ligger Berghem nedanför och då borde jag haft fler nedförsbackar än uppför men detta får jag när jag hämtar Hulda i eftermiddag om hon inte blir inlagd över natten i morgon.

Ps. Motion är förvisso något vi alla behöver men jag vet, går jag över gränsen då kommer surt efteråt och det är var den gjort nu och plötsligt är jag tillbaka på ruta noll det doktorn sa lär dig var gränsen går.

En härlig skogpromenad där granarna växer fint i rader och solen kastar sina solstrålar ner genom grenverken.

 
Marken tinas upp

Upp stiger vattenånga och det bildas en dimridå mellan träden.

Även ut på de numera nedlagda ängarna syns tydligt avdunstningen

Skogen växer numera på åkerlapparna som för kanske bara en generation betade kreatur på