Det blev jordgubbar till slut i mitt jordgubbsland.

Rådjuren var annars framme och åt upp blasten på för ca en månad sedan och till midsommar så gav landet inget

Nu kan vi plocka varje dag av de goda läckerheterna istället

Physalis (kapkrusbär), är bären från en växt i familjen potatisväxter, och kommer ursprungligen från Peru.

De har trots namnet och viss likhet i smaken inget släktskap med vanliga krusbär. Förr odlades den utmed skeppsrutter bl.a vid Godahoppsudden (Cape of good hope) och användes mot skörbjugg.
 
Frukterna, inte färdiga ännu men som kommer få en gulorange färg, liknar körsbär som är omslutna av ett ljusbrunt, papperstunt hölje (därav kallas den ibland Chinese lantern på engelska). Fruktköttet innehåller många små mjuka kärnor, är saftigt, smakar friskt sötsyrligt och man äter hela frukten. Man äter dem naturella t.ex i desserter och är även goda att använda till sylt, pajer mm. Det finns många goda skäl att odla kapkrusbär. Den är lättodlad och växer så det knakar. Den ger mängder av goda bär i slutet av sommaren, och bären är väldigt dekorativa även under tiden de mognar.

Utsikten från farstutrappan under ett år, eller mer sanningsenligt tiden mellan 5/7 – 30/10 2013 och 11/3 – 5/7 2014 oavsett första bilden är tagen 5 juli 2013 och sista tagen 5 juli 2014.

Följ med under ett år sen är det upp till betraktaren är spartan eller den är fantastisk. Följ väder och vind, soluppgång och solnedgång. Ibland syns den inte p.g.a dimma.

                     
Oavsett ca 100 m framför mig står det en stor björk och via den följer jag årstiden och fånga ögonblicken som dyker upp när jag sitter på min farstutrappa ofta tidigt på morgonen.

Jag ser björken står där grön och när solen går upp sommartid då kan jag använda mig av björken som en klocka då björken står i österläge och sett till ett solur 04,00 ser jag visserligen först vid 06,00 som först p.g.a träden skymmer horisonten.

Betraktaten kan bli fundersam då till synes vyn återkommer är foton inlagda i den följd de är tagana och råkar de se lika så är det så att vädret kommer i repriser.

                          
Under vintertid tar jag foto men då inte på björken då det inte är ljust när jag går ut och tar jag bilder så är det på mina ”pjoddar” och fågelmatningen får ni tyvärr inte se björken i vinterskrud. Nu har det förvisso inte varit någon vinter
                     
När våren börjar komma då återvänder soluppgången och jag följer björken och ser efterhand den börjar bli grön.

                 
Fotorna speglar både björken och hur vyn runt den kan variera och skapa ett skådespel just när ögonblicket dök upp framför mig där jag satt.

               
Året har gått och det går nu att ser om det hänt något med utsikten eller så står tiden still på min farstutrapan desa fyra sista foton är tagna den 5 juli 2014
       

Den gamla fågelholken som tidigare år ofta blivit öde fick plötsligt liv på senvåren då naturmorgonsholken var upptagen av ett Blåmespar fick Flugsnapparen nöja sig med den gamla.

Att denna holk ofta varit öde har berott främst på att jag har två bokträd bredvid varandra och lämpligt tyckte jag med en holk i varje. Har det visat sig istället att Blåmesarna ansett och försvarat båda träden som sitt revir. Nu var Blåmesarna tidiga och de hade en kull tidigt, försvann båda och flugsnapparna fick vara ifred och plötsligt blev det livat i holken.
    
Jag har försökt hålla koll på holken men inte sett några ungar flyga ut dök plötsligt denna fönstertittare upp och tittade in i min holk.

 
Om det var samma vet jag inte men senare på dagen sitter det en annan vid ett annat fönster och ca 5 meter därifrån flyger föräldrar oroligt och undrade vart ungen tagit vägen då holken verkade vara tom och ungen vågade inte kalla på uppmärksamheten då jag stod nedanför fönstret. När jag flyttade på mig lyfte ungen och flög iväg.

Utmed körvägen finns flera mindre vattendrag och flertalet hade klarat sig från att bli sönderkörda, dock så rann vattnet knappast dess väg och i slutet på körvägen såg det ut så här i våras.

Efter att vägen är tillrättalagd ser det ut så här i slutet av skogsvägen, denna bild tagen norrifrån.

Här finns en liten bäck som är utlopp för ett myr och kärrområde en stor stenhäll ligger nästan i ytan och alger och gräs syns i vattenbrynet till synes en vacker bild

  +

Men dess närmare jag beskåda vattnet tycker jag mig se nyanser av något annat.

Det finns nog de som hävda att detta är humus av alger och gräs bundit dyn som i sin tur fastnat på grenen.

   
Besökte jag bäcken några dagar senare på nytt och kunde konstatera sörjat torkat och det likna nästan tjära. När jag studera vattendraget syns fortvarande söjra som påminner om tjockolja i bäcken men  detta är mer bundet i växtlighten tog jag några foto på vägtrumman som vattnet förs vidare i och denna är nylagd efteråt körvägen rättaladdes.

      
Lekman jag är skall jag inte uttala att det är en oljekälla jag ser det dock ut som det förekommit ett öljeutsläpp från skogmaskin i vintras eller är det bara så att detta är ännu mer körskador i skogen som ni kunnat läsa här om i bloggen under våren.
        

Olja i vattendrag/dike ute i skogen kommer inte från skyn

En promenad längs spåret fann jag blomfauna som annars flertalet snabbt far förbi.

Körvägen är nu tillrättalagd och det har gått ca en månad sedan dess var det ett återbesök som lockade mig att återvända. Till synes ser vägen fin men det gäller att vara lätt på foten. Troligen har Södra betalt enl sin körskadegaranti som markägaren berättade för mig när vi träffades i våras.

 
Experterna hävda att de kvistbäddar körvägarna för att öka bärkraften ser jag denna hög mer som övertro på bärkraften när jag såg var de plockat bort men jag är ingen expert.
 
Fast bärkraften i vägen är inte stor och kvistar och stenar skjuter upp nu när lervällingen börjar torka är det gungfly och ibland tvingas man hoppa för att finna fast mark.  
Kom jag gående fram till körvägens slut kunde jag inte låta bli att le lite ironiskt.

    
Min salige fader arrendebonde som han var och körde ut virke med häst hade fått sina ord besinnade om att det inte går köra ut någon skog här inte ens när en häst kan gå fram.  

Någon har försökt rida vägen uppåt men fick ge upp direkt och vända hemåt. Lite ironiskt stötte jag på en av de som har ridhästar i närheten och även markägare men inte till denna skogfastighet jag redovisat.
Vi prata om förhållandet var vi överens att det sett fruktansvärt ut och kanske kommer slutresultat bli bra sett till hur det sett ut. Troligen kommer ingen behöva eller kunna köra där med några maskiner de närmaste åren och när det blir dags för nästa avverkning lär det gått 2 generationerna så vi behöver inte bry oss eller skall vi bry oss. 
Det uttalande jag redovisat tidigare från en på Södra Skogsägare att det viktigaste för skogsnäringen är att virket skall ut ser de kanske inte så noga på miljöpåverkan. 
Tidigare inlägg om körskador i skogen hittar du under gruppen skog

Spansk eller svensk skogssnigel eller kan det också vara så att skenet kan bedra. Många har dessa i sin trädgård och färgen kan variera. De vanligaste förekommande färgerna är rödbrun och mörkbrun, men även orangebrunt förekommer. 
    
Det finns svarta också sägs det men ofta förväxlas dessa då med en artsort är detta en spansk skogssnigel ”mördarsnigel” (Arion vulgaris), käkande på en artfrände.

 
Men nu är denna vit och detta måste då dels vara en albino snigel och frågan då vilken snigelart är det då spansk eller svensk . Sett till dess glupskhet ser det ut att vara en spansk skogssnigel. 
Även om jag kände mig säker så fick jag ett tips att tag kontakt med experter, dels en vit är lite ovanligt, Sagt och gjort skickade jag ett mail till Ted von Proschwitz 1.e museiintendent, Fil.dr Göteborgs Naturhistoriska Museum och fick till svar
Snigeln som äter på kadavret av en fläckig lundsnäcka (Arianta arbustorum) bör vara en albinoform av den inhemska svarta skogsnigeln (Arion ater). Alla sniglar dras till döda sniglar/snäckor och äter av dem, så även svart skogssnigel. De har dock inte det utpräglat aggressiva ätbetende (ofta kanibalistiskt) som den spanska skogssnigeln har. Albinoformer av spansk skogssnigel är mycket ovanliga och de är ofta orangfärgade-gula, pga att det röda pigmentet (rufinet) som följer med slemmet oftast bildas normalt. Det svarta-mörkröda pigmentet (melanin) som finns bundet i cellerna saknas däremot hos albinoformer av båda arterna. För att den svarta skogssnigeln ska bli vit måste båda uppsättningarna av genen för svart pigement saknas (ressesiv homozygoti). Den vita formen brukar ofta finnas i rikare skogsmiljöer. I Bohuslän finns, på en del öar, populationer som enbart består av vita exemplar.

Samtidigt så passade jag på att fråga om en annan vit snigel jag fann i ett naturreservat mellan Tostared och Fjärrås.
  

Snigeln på den nedersta bilden är däremot ingen skogssnigel utan en gråsvart kölsnigel (Limax cinereoniger). Normalt är den, som namnet säger, mörkt gråsvart. Ljusa exemplar och exemplar med fläckar (som mycket kan likna pantersnigel, Limax maximus) förekommer men är relativt ovanliga. Det är ett sådant ljust exemplar med ett fåtal fläckar som du har på bilden. Den skiljes lätt från svart skogssnigel genom kanten (kölen) i ryggens mittparti och den spetsiga bakänden. Andningshålet ligger också i mantelns bakre del hos kölsniglarna, i den främre hos skogssniglarna.

Så skenet bedrar en verkligen ibland den glupska snigelen visade sig vara en svensk skogssningel . Vill vi veta mer om sniglar har vi självklart möjlighet till att googla men det finns

Bilder på samtliga svenska snigelarter (och en del av de större snäckarter som man kan påträffa i trädgårdar) finns i min bok ”Snigel – fridstörare i örtagården”.

Vänliga hälsningar

Ted