Skulle visa framfötterna och ge mig ut på en lite promenad, var nu liten står för är kanske något för betraktaren att analysera. Ljumskoperationen begränsar visserligen mig i vissa situationer går det ganska bra att gå på plana ytor, det är först vid trappor eller när jag böjer mig som det blir besvär.

Solen steg upp i arla morgonstund och först lite röd övergick den mer till normalt gul efter en stund. Snön krymper men den finns fortvarande kvar här i skogsbygden och fälten där syns knappt gräset.

Sagt och gjort solen gassade från en ljusblå himmel temperaturen hade stiget i takt med att solen kommit upp och vid 10 – tiden visade den 3 plus tyckte jag det var dags för en promenad.

Asfaltsvägen ligger svart och nästan isfri som när på några dm längs vägkanten kan vara isflak kvar. Efter ca 800 m tog jag högersväng och in på gamla Hajomsvägen som nu är mer en skogbilsväg men relativ snöfri kände jag mig pigg och började gå så sakteliga och njöt av vädret och naturen.

Fick första chans på att korta ner promenaden efter ca 1 km men jag kände att det här går bra fast det går inte fort tar jag vanliga rundan.

Framme vid 2 km kontrollen började jag fundera vart har jag gett mig in på, men nu är det försent att vända då det är lika långt hem som att vända. 3 km var jag slut i kroppen men det är inte själva ljumskoperationen som spökar det är orken som är borta och de sista 500 m de går på ren hemlängtan.

Väl hemkommen helt slut och troligen så reagera kroppen negativt och skickar signaler till tarm och ända-lyktans funktioner att dessa ballar ur.  

Efter fått lite mat i magen och toabesök började orkaen komma på nytt tittar jag ut och konstaterar. Kanske skulle jag väntat och gett mig ut för nu när jag ser vädret här utanför rena vårvädret temperatutmätaren visar 8 plusgrader ute och inne 25 plusgrader och jag tvingas rulla ner för att stänga ute värmen