På min senaste skogspromenad fann jag ett flertal tickor. Tickor är svampar som man framför allt hittar växande på träd, levande som döda. En del växer dock på marken. Det finns ca 200 arter tickor så fråga inte mig vilka tickor det är men visst är det fascinerande att läsa om dessa. Texten nedan är saxad från Naturhistoriska riksmuseet  Bilderna är privata bilder som jag lagt in mellan textavsnitt

Tickor är svampar som man framför allt hittar växande på träd, levande som döda. En del växer dock på marken. Det finns ca 200 arter tickor i Sverige varav en stor del är arter som gemene man inte lägger märke till, då de ofta är relativt små och växer undanskymt på undersidan av fallna trädstammar. Många tickor växer emellertid synligt med sina, många gånger, stora och väl exponerade fruktkroppar.

Tickor utgör ingen naturlig grupp utan är att betrakta som en konstgjord grupp baserad på ett par karaktärer som de olika arterna delar med varandra, varav den främsta är att fruktkropparna har porer på undersidan. En del tickor har sina närmaste släktingar i andra grupper som t.ex skinnsvampar och skivlingar, vilka också ska betraktas som konstgjorda grupper.

Tickornas utseende varierar en hel del och man kan hitta tickor som har hatt och fot tex. luddticka (Onnia tomentosa), hovformade fruktkroppar som fnöskticka (Fomes fomentarius), konsolformade fruktkroppar som bla. sälgticka (Phellinus conchatus) eller resupinata fruktkroppar som ullticka (Phellinus ferrugineofuscus). I många fall kan det inom en art förekomma två eller fler olika former medan det hos andra arter endast förekommer en form. Vilken form tickan får beror mycket på hur den växer på sitt substrat. Bildas fruktkropparna på lodräta ytor (stående trädstammar) så bildas framför allt hovformade och konsolformade fruktkroppar. Växer fruktkropparna på vågräta ytor (liggande stammar) så är det vanligast med konsolformade till resupinata fruktkroppar. Det finns givetvis undantag från ovan nämnda exempel och dessa får mera ses som en generell beskrivning än som en heltäckande redogörelse av tickors utseende och variation.

Som nämndes i inledningen så växer de flesta tickor på träd eller död ved. En del arter är parasiter dvs de tar sin näring från levande träd medan de flesta är saprofyter, vilka tar sin näring från döda träd. En del parasiter fortsätter att ta sin näring från värdträdet efter det att det har dött och övergår då till ett saprofytiskt levnadssätt. Både parasiter och saprofyter får sin huvudsakliga näring genom att bryta ned cellulosa och lignin i trädet. Denna nedbrytning orsakar en så kallad röta i trädet. Man skiljer i allmänhet ut två typer av röta, vitröta där både cellulosa och lignin bryts ned samt brunröta där endast cellulosa bryts ned. Stammar som huvudsakligen är nedbrutna av vitrötare behåller sina proportioner ganska länge och har en viss stadga även i relativt sena nedbrytningsstadier och bryts slutligen ned helt. Stammar där brunrötare är dominerande nedbrytare tappar tämligen fort sin stadga och kollapsar. Det som finns kvar utgörs till största delen av ligninrester. Dessa är mycket stabila, vilket gör att veden inte bryts ned fullständigt. Sådana restprodukter är ett viktigt tillskott till markförnan i våra barrskogar.

En del tickor bildar mykorrhiza (svamprot) med träd. Mykorrhiza är en form av symbios där svampen och trädet drar nytta av varandra genom att komplettera varandras näringsupptag ur marken. Svampen bidrar med kväve- och fosforföreningar till trädet medan trädet i sin tur bidrar med sockerarter till svampen.

De miljöer där man hittar rikligast med tickarter är skogar med en rik tillgång på död ved i olika nedbrytningsstadier sk. naturskogar. Denna typ av skogar har blivit ett ovanligt inslag i dagens Skogssverige. Detta kan leda till att en del arter som är bundna till speciella substrat eller har dålig spridningsförmåga kan komma att utrotas inom en snar framtid. Andra arter missgynnas kraftigt men betraktas inte direkt som utrotningshotade. Många av dessa arter är vad man kallar rödlistade arter. Detta innebär att arterna är upptagna på Naturvårdsverkets lista över organismer som anses vara hotade, sällsynta eller hänsynskrävande i Sverige.

Många tickor har haft betydelse för människan genom tiderna, och vissa har det än idag som tex. fårtickan (Albatrellus ovinus) som är en utmärkt matsvamp. Fnösktickan har använts till många olika saker bla. som namnet antyder till fnöske. Fnöske framställs av tickans kött, vilket man kokar i vatten, torkar och sedan bultar ut. Fnösktickan har även använts som blodstillande medel och såldes då under namnet Fungus chirurgorum på apoteken. Eldtickan (Phellinus igniarius) är en annan ticka som har haft betydelse för människan. Den brinner mycket långsamt och användes därför förr till att bevara elden på härden. När elden nästan brunnit ut på kvällen så la man på en eldticka som fick ligga och glöda under natten. På morgonen behövde man bara lägga på nytt bränsle och blåsa på eldtickan så fick man eld på brasan. En del tickor används till färgning av garn, tex. lystickan (Hapalopilus rutilans) som färgar garnet lila eller altickan (Inonotus radiatus) som ger en gulbrun till orangebrun färg åt garnet.

Text: Johan Allmér

Först såg det ut som det var en snöklump som låg där under barren men i oktober finns det ingen snö i dessa trakter. Nyfikenheten driver en att undersöka var det är.

Skillnaden mot vanliga tickor som jag ser att denna växer på marknivå inte på ved

Svaveltickan växer på trädstammar och stubbar. Den är som många andra tickor en saprofyt, vednedbrytare, och dess hyfer framkallar brunröta. Svampen lämnar efter sig mer eller mindre kubformade bitar av veden.

Fruktkropparna kan (i södra Sverige) träda fram redan i maj och kan sedan hittas ända till senhösten. De växer i flera våningar, likt taktegel, och är gula med ett inslag av orange och rosa, som äldre blekgula och slutligen vita med en konsistens som av krita. De svavelgula rören täcker undersidan och ofta även delar av ovansidan. Doften är syrlig, åtminstone på unga exemplar, medan äldre fruktkroppar ofta luktar illa.

Nog blev jag överraskad när jag fick se gula kantareller lysa upp marken och det är 20 november.

Tyvärr så hade jag inget med mig att ta svampen i då jag var ute i helt andra ärenden

Sen var de ganska möra och vattniga alla redan så de höll knappt ihop.

Minnesgoda läsare på min blogg kommer ihåg jag fann denna svamp tidigare i oktober och jag återvände en vecka senare för att se vad som hänt.

Som vanligt borta i svampskogen springer jag på svampar som fascinera utan att veta var det är för svamp.

Eller är detta en Mönjeskål (Aleuria aurantia), även kallad brandgul skålmurkla och brandgul skålsvamp, är en art av sporsäckssvampar i familjen Pyronemataceae.

Förra veckan så fotade jag vita svampar.

Då mina svampkunskaper är ringa finns det vänner som vet dess mer.

 
Under en annan skogspromenad hittade jag fler vita svampar och dessa påminner om att dessa även bör vara ostronmussling.

De växer på murkna träd.

Under mina skogspromenader fascineras jag allt som ofta av svampar som växer på trädstammar   

Till synes liknar dessa tickor. men jag kunde dock inte konstatera detta med säkerhet då jag fick zomma in detta då trädstammen ligger över en ravin.     
Andra svampar som lever i sympios på och omkring denna stubbe. Återigen en svamp som likna en ticka är vid närmare betraktelse icke detta då den som synes ruttna bort.

Mykorrhiza

Man antar att omkring 80 procent av alla växter gynnas i sin tillväxt genom närvaron av svampar i marken. Ofta är växternas rötter omgivna av en mantel av svamptrådar (svamphyfer), en mycelmantel. Denna sorts symbios mellan svamp och växt kallas mykorrhiza (svamprot). Vid mykorrhiza är trädrötterna tätt omslingrade av svampens hyfer. Ett symbiotiskt ämnesutbyte äger rum; trädet producerar kolhydrater och avger dessa till svampen, som livnär sig av detta, och trädet får mer vatten och mineralämnen genom svampnätverket med dess mycket stora yta. Träd och svamp drar alltså båda nytta av denna symbios; det handlar om en mutualism. Mykorrhiza iakttogs första gången 1885 av Albert Bernhard Frank hos skogsträd. Även många orkidéer lever i symbios med svampar och är för groendet av sina frön under naturliga betingelser obligatoriskt hänvisade till sina symbiospartner.