En jul utan julskinka är ingen jul så den har högsta prioritet och är given på julbordet. Vit eller svart var ett brukligt talesätt förr när julgrisarna såldes privat och under kristiderna fanns det ransonering på fläskköttet har jag fått mig berättas om. Uppväxt på ett litet arrendebondställe var jag aldrig med om att slakta några julgrisar, fast när jag blev vuxen blev det ganska många grisar styckade i min yrkeskarriär ändå.

Första julskinkan jag styckade gick inte så bra minns jag, råkade göra den svålfri och detta var inte enligt styckningsreglerna. Sen skulle skinkorna snöras med bomullsgarn så de höll ihop detta var ett konstycke idag använder de nät istället

Färska julskinkor skulle rimmas, (ligga i saltlake) och då fick man tänka på storleken på skinkorna för hela skinkan skulle bli salt minst en vecka skulle den ligga i saltlaken. Många använde sig av saltsprutor och sprutade in saltlösning som påskyndade processen.

Sen skall skinkan tillagas efter alla konstens regler och detta görs på två sätt som regel. Själv växte jag upp med kokt skinka som griljerats i ugnen efteråt. Men hustrun hade en annan tradition med sig där den först ugnsbakats och sen griljeras med senap. I båda fallen tar vi tillvara på spadet som sparas till dopp i grytan.

Många tror att julskinkans historia är mycket gammal och går tillbaka till förkristen tid. Ofta motiverat med att julskinkan skulle representera Särimner eller Gyllenborste. Detta är kanske en sanning med modifikation då julskinka omtalas första gången hos Olof Rudbeck i hans Atlantica och förekom främst hos överklassen där den stektes på spett. Den griljerade skinkan blev populär under 1800-talet.

Under senare år har färdigkokt och färdiggriljerad skinka blivit allt vanligare i livsmedelsaffärerna. Även skinkspad kan köpas färdigt av den som vill ha dopp i grytan men vill slippa jobbet med att koka skinkan.